Alltså helt allvarligt, jag har varit allt annat än snäll under graviditeten, vissa dagar känner man sig
som ett monster. Humöret är inte att leka med. Jag hoppas verkligen att det bara är gravidhormonerna
som spökar och att det inte fortsätter när bebisen är ute. Jag fattar inte ens hur min kille stått ut med mig.
Visst, han kan vara jävligt jobbig och irritera mig med flit, men innan han fattar att det är för sent så har jag
fått världens utbrott. Det har väll inte varit så hemskt men nu sista veckorna har det varit helt galet.
Mitt humör alltså. Jag känner mig som världens sämsta människa. Men jag kan ju inte ro för mitt humör.

Skulle vara så skönt om han och alla andra fick sätta sig in i min situation och fatta hur jobbigt allt det här är.
Jag har sedan dag 1 inte varit rädd alls inför förlossningen men ändå så måste man ju förbereda sig psykiskt
inför den, sen att tro att man ska få föda 2ggr innan det faktiskt är dags, är sjukt jobbigt, man får liksom
börja om med allt.

Jag vill verkligen inte att någon tycker synd om mig, det får mig att bli så jävla arg när folk
ska "tycka synd". Och det gör situationen ännu jobbigare. Jag vill bara att folk försöker förstå att
jag inte har det lätt. "Han kommer nog ut ska du se" Ja det fattar väll vilken jäkla kotte som helst.
Allt är inte svart och  vitt, det här har varit 1000 gånger jobbigare än vad någon av er kan föreställa er.
Och nej nu överdriver jag inte.

"Man kan faktiskt nästan dö av längtan"