Idag var det ännu en gång dags för föräldracoachning och på
agendan stog det förlossning. En massa förlossningssnack alltså.
"Coachen" berättade allt om förlossningar, hur det kan se ut, innan,
under, efter och hur olika alla förlossningar är, att man ska vara lagom
nervös för att det ger adrenalin men inte för nervös för då spänner man 
sig och då låter man inte kroppen göra jobbet i fred. Hon sa också att
man inte ska vara rädd, för att det kommer att gå bra och att man ska lita
på sjuksköterskorna, för dom vet vad dom gör och har sett massor. En del
såg väldigt skrajja ut men jag satt mest och log för mig själv helt nöjd,
just för att jag inte är rädd alls. För jag menar hur kan man vara rädd för
någonting som man inte vet någonting om, det ända jag vet är att det kommer
göra så j'vla ont, den smärtan jag kommer känna, vet jag inte om att den
fanns innan förlossningen men jag vet att den är till för att våran guldklimp
ska komma till världen, att den försvinner så fort lillen är ute och att jag inte
dör utav den. Jag tycker heller inte att man ska vara rädd för tänk så går
förlossningen hur enkelt som helst och så har man spänt sig och vart skraj
helt i onödan. Dock ska man inte glömma att det kan vara så att man får
ligga där i flera dygn med smärtor och kämpa innan barnet kommer
men allt det där, all smärta, allt slit, allt är värt i slutändan.

Och jag som haft tandläkarskräck, hah hah...



Så efterlängtad! <3 Våran lilla stjärna